Lillebror cyklar

På eftermiddagen när de grå molnen blåst bort och solen strålade på oss frusna själar ville lillbror ta bort stödhjulen på sin cykel. Det var dags att lära sig på riktigt. Sagt och gjort, på med gympadojjorna och jogga med. Det gick jättebra. Jag började släppa balanspinnen nästan direkt även om man parerade ibland. Mantrat till lillebror löd "titta rakt fram och trampa hela tiden" för då klarar man sig långt. Efter en stund ville lillbror köra ner på stigen bakom vårt hus för att komma på den asfalterade banvallen. Allt rullade på och snart joggade jag koncentrerat fram på asfalten med lillebror, cykeln och hålla-balans-pinnen i fokus. Plötsligt ser jag något röra sig vid mina fötter och innan jag vet ordet av har jag sprungit förbi och ser när jag vänder mig om att en huggis ringlar ner i diket. Ahhhh....tänk om..... För ett tiotal år sedan var jag så nära att stampa på en ihopringlad huggis på en berghäll när jag sprang orientering. Sen dess är respekten för ormar onödigt stor och idag började jag svettas bara av att se den gråa ormen med det svartsnirkligt mönstret på ryggen när jag vred på huvudet. Men lillebror trampade på och var så glad och stolt att kunna cykla själv och jag kände likadant.