Igår hämtade jag ju upp en sjuk storebror vid lunch. Eftersom lillebror var i matsalen just då åkte vi hem utan honom för att hämta upp lillebror efter vilan. Sagt och gjort, när lillebror skulle hämtas hade storebror beslutsångest om att följa med och vänta i bilen eller stanna hemma själv den lilla stunden framför tv:n. (lusten att vara hemma själva en liten stund försvann i och med händelsen med bilen och larmet tidigare i höstas) Till slut bestämde han sig för att vara hemma. Vi fixade med telefonen så han kom till min mobil med återuppringningsknappen. Allt var klart och jag åkte! Lillebror hämtades och på vägen ut till bilen (10min senare) ringde jag upp storebror. Han svarade så duktigt och jag frågade hur läget var? -Jättebra mamma. Men jag kände mig lite ensam så jag gick in till grannen K och frågade om hon ville komma och hålla mig sällskap och det ville hon jättegärna! -"Är K där" frågade jag. Och då hörde jag K prata i bakgrunden.
Två minuter senare kom jag och lillebror hem. Där fann vi en glad storebror och grannen K framför tv:n och filmen Hitta Nemo. Det var jättekul, alla var glada och grannen och jag tog varsin kopp kaffe och satt och pratade en lång stund. Innan grannen gick sa hon till storebror att han gärna får komma in till henne igen för hon tyckte det var jättekul. Vad tacksamma vi är för sådana grannar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar