Cykeltur med rolig träff

Nu börjar kvällarna bli så ljusa, varma och sköna att man kan ta sig en cykeltur efter maten. Så blev det ikväll. Storebror cyklar själv medan lillebror åker med. Vi ska ta bort hans stödhjul under sommaren och då kommer det gå lättare för honom. Jag föreslog att vi skulle åka på cykelsemester när lillebror lärt sig cykla utan stödhjul- "längs Göta kanal"skrek storebror. Gärna för mig.

När vi rullade hem igen träffade vi på E som var ute och gick. Sällan blir man väl så glad av att se någon vara ute och gå- utan hjälp. E är mamma och har sin yngsta son i storebrors klass. Hon är i samma ålder som mig och för 1.5månad sedan nådde beskedet oss att hon fått en stroke. En chock för alla. Det har gått bra för henne och ikväll träffade vi på henne ute på en promenad. Hon var precis utskriven från sjukhuset och bor nu hemma igen. Lika pigg och glad som vanligt, ett riktigt energiknippe. Hon berättade stolt att hon sprang med sjukgymnasten en sväng runt sjukhuset tidigare. Det satte hon upp som mål trots att hon direkt efter stroken var tvungen att åka rullstol. Vänstersidan hängde inte med men det har vänt och nu var målet uppfyllt.

Gömma nyckel

Morgon och jag och barnen skulle iväg. Ibland är jag sådär duktig på kvällen före att jag lägger fram nycklar, plånbok och mobiler på bänken för att allt ska vara på plats när det hettar till. Tiden är alltid knapp på morgonen. Igår var inte en sådan kväll. Så på morgonen står vi där färdigklädda och ska iväg. Då hittar jag inte bilnyckeln- eller rättare sagt bilnycklarna! Maken har sovit borta med jobbet, volvon stod på garageinfarten men inga nycklar någonstans och tiden går. Raskt går man igenom lådan i hallen, bänken i köket, jackfickor och eventuella byxfickor. De finns ingenstans. Tills slut har jag gjort samma varv tre gånger och börjar då inse att jag har ingen aning om var nycklarna är... Tankarna går till min bättre hälft som är 15 mil bort och eventuellt har båda bilnycklarna i sin ficka. Jag ringer på mobilen- det tutar upptaget.... Adrenalinet och pulsen närmar sig toppnotering, när jag skickar ett sms. RING NU! Ringer igen....upptaget. Jaha, då måste man ju börja leta alla ställen där nycklarna inte ska vara. Effektiviteten är hög och av någon anledning rycker jag ner en upp-och-ner-vänd keps, på hatthyllan, och gissa min förvåning när båda nycklarna ligger däri! Puh, vad skönt. Jag behöver inte börja böka med bussen, ska lämna barnen till farmor idag när dagis/skola är stängt men vem i h-e lägger nycklarna i en keps på hyllan?

På vägen in till stan får jag flashback från när jag själv var barn. Som jag minns det sprang min mamma runt och letade efter nycklarna varenda morgon när hon skulle iväg till jobbet. Till slut fick hon en nyckelring med en "vissel-svarare" i present av oss. Den hängde hon på nycklarna och därefter kunde vi vissla efter nycklarna.

Strax därefter ringde Maken, jo, han lät rätt skamsen och hade en förklaring hur nycklarna hamnade i en keps på hyllan...

Depressivt lagd?

Läste en rolig artikel i DN igår (http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/forskare-depressiva-tar-garna-till-choklad-1.1084606).

Rubriken löd "Forskare: depressiva tar gärna till choklad". Självklart kände jag mig direkt träffad, jag som gärna äter choklad. Mycket och ofta, det har varit min devis under lång tid. När man längre ner i artikeln läser att svårt depressiva äter 335g choklad i månaden. Observera " i månaden", jag skrattar så jag knappt kan stå upp. Det är ju otroligt att jag vistas ute över huvudtaget. Jag borde varit inlåst för längesedan och nyckeln bortkastad. Och har jag tur delar jag cell med yngsta systern som också är en riktig "sucker" på choklad! Nä, familjen (främst mamma och systrar) är oförskämt glada av oss med tanke på senaste forskningsresultaten!

Snart snöfritt

Soligt och varmt, det var vad som mötte mig när jag slutade för dagen. Väl hemma konstaterade vi att av den enorma snöhögen på baksidan finns nu bara en liten snöfläck kvar.

På köksbordet låg ett mjukt paket och väntade på mig. HV-tröjan! Tack mamma som la den på lådan.

Nattorientering- framför datorn

Lördag kväll. Maken har åkt till Stigtomta för att springa en orienteringsbudkavle. Barnen och jag firade HV:s SM-guld med kvällsmat och därefter Wildkids. Det programmet står högt i kurs här och jag var tacksam att hockeyfinalen avgjordes strax innan Wildkids började. Barnen var i säng till 21 för då gick sista delen i Millenium-serien. Även sista programmet tyckte jag var jättebra, bästa tv-programmen på länge (förutom hockeyn då förstås, annan janger). Noomi Rapace gjorde Lisbeth Salander så bra.
TV-kvällen tog slut men då kastar man sig på datorn, för att följa Stigtomta-kaveln där Maken och hans lagkompisar springer. Snabbt får man fram både kamerabilder från tc/skogen samt speakerljudet. I ärlighetens namn är kamerabilder från natt-ol inget att jubla över men speakerljudet funkade bra. Så jag mös runt här i huset, fixade och plockade såsom den nattuggla jag var innan vi gick in i barnlivet. Maken har inte tränat som förr de senaste åren men brukar ändå springa bra på kavlar. Han har helt enkelt levt på gamla meriter- tills nu. Han sprang som förr men orken tog mer eller mindre slut vid 3:e kontrollen av 16. Han stapplade till slut i mål och vem gick i mål samtidigt om inte 4-barnpappan som håller på Modo (vars liv vi följer via bloggen).

Igårkväll kände jag för första gången på länge ett sug att gå på krogen- i HV:s hemmastad och fira. Men det är inte lätt när man är en strandat 2-barnsmamma långt bort. Men idag har trovärdiga källor sagt att på onsdag är det kortegé i staden vid Vätterns södra spets för att hylla hockeyhjältarna. Imorgon ska jag sondera möjligheterna med jobbet om det ändå inte finns något som behövs göras söderut på onsdag;)

Hockey för hela slanten

Just nu är det mycket hockey i livet. Mitt lag är ju i SM-final, HV. Vi tittar på hockey varannan kväll och det pratas hockey överallt. Hemma, på jobbet, med föräldrarna.... Och nu blir det ännu en sen kväll. Detta skrivs i väntan på förlängningsperioden. Ikväll har man slitits mellan hopp och förtvivlan då det målmässigt böljat fram och tillbaka. Men jag hävdar fortfarande att jag hoppas och tror att HV vinner sista matchen. Då firar jag SM-guld genom att glida runt i den nyinköpta HV-matchtröjan en dag. Tack pappa som köpte den nyligen.

Storebror- en minisvamp

Storebror och ett gäng brukar sitta och rita banor i skolan. Dessa banor har en förebild i olika spel, typ data- och Nintendospel. En dag när jag hämtade satt fyra grabbar och ritade undervattensbanor. En bana under vattnet där man kunde stöta på bläckfiskar, sköldpaddor, hajar osv. Läraren L berättade någongång att de "rit-leker" på en och samma gång och kan hålla på länge att utveckla dessa banor. Storebror ritade för ett tag sen ut ett block och nu har han ett stort block utan linjer eller rutor, perfekt för banorna.

Idag berättade storebror att de hade ritat banor och han var en minisvamp (MarioBros måste vara förebilden). Om någon nuddar minisvampen så blir han/hon liten tills man nuddar en fiende och då blir man "vanlig" igen. Under tiden någon är minisvamp så är storebror den som tog¨för att sen bli minisvamp igen, hänger du med??? Knappt jag men ändå lite. Storebror fortsätter "kompisen V är livsvamp och D är bautasvamp". Det har hänt grejer sen jag själv var 7 år!